Henrik: Marangurutten och safari

När jag fick förfrågan om att få vara en del av Kilimanjaro-expeditionen som skulle göras i ett samarbete med Grimslövs Folkhögskola och Safariresor, var jag inte sen med att svara ja. Jag minns hur jag satt framför tv:n som liten och tittade på Bolibompa då det kom ett inslag ifrån Afrika och hur häftigt jag tyckte det var med de stora slätterna och alla djur. Hur varmt och torrt det var och att människorna kunde leva i den miljön. Men så kom det som fascinerade mig mest, Kilimanjaro 5895 m ö h. Detta majestätiska berg som reser sig upp ur det annars så platta landskap. Men det som verkligen fångade mig var snön på toppen. I Afrika, som för lilla mig bara var en världsdel av sol och savann, fanns det alltså snö. Året runt, sa berättarrösten dessutom. Nu kom min chans att åka dit och kontrollera om det verkligen var sant. Äntligen! Det blev så att jag åkte ner en dag innan resten av gruppen och redan på planet från Amsterdam till Nairobi såg jag människor som var förberedda för Kilimanjaro. Utrustning, kläder, satt och läste böcker om berget och det var så häftigt att känna känslan av att det nu var på riktigt. Alla förberedelser hemma där jag gått runt med ryggsäck och införskaffat lite extra utrustning, nu skulle allt sättas på prov. Kommer jag att klara det? Över gränsen från Kenya till Tanzania flög jag med ett litet plan som nästan var tomt och vi som satt där var i princip alla där för att bestiga Kilimanjaro. Jag satt ensam på min stolsrad och tittade ut genom fönstret då jag såg berget för första gången. Alla tryckte sig till planets vänstra sida för att få en glimt av toppen och jag trodde nästan att vi skulle få hela flygmaskinen att svänga. Kabinen fylldes av glädje och alla som ensamt suttit tysta började skratta och prata med varandra. Inom loppet av några dagar skulle vi alla vara där på berget, på väg mot toppen.

Efter ett par dagar i Moshi var det äntligen dags att börja vandra. Resten av gruppen ifrån skolan hade kommit, vi hade träffat våra guider, fått en genomgång av turen och förberett det sista. Vi befann oss nu vid Marangu Gate där vi förväntansfulla väntade på att lite papper skulle skrivas, bärarnas packning vägas in och guiderna bli klara. Sedan var det dags.Första etappen bestod utav regnskog. Stigen slingrade sig förbi små vattenfall och stora träd. Då och då fick vi följe med olika sorters apor som hoppade runt bland trädtopparna. Fascinerande var också att vi redan första dagen gick högre upp än Kebnekaise, Sveriges högsta berg. Och när vi väl kom fram till Mandara hut, där vi skulle tillbringa natten, var vi uppe på runt 2800 m ö h. Alla hade vi känt oss starka under dagen och humöret var på topp. Vi visste dock att vi skulle få problem med acklimatiseringen om vi inte tog det lugnt så även om vi kunde gått fortare upprepade vi hela tiden orden, ”Pole, pole” (sakta, sakta). Jag sov riktigt gott den första natten på berget, ja alla utom en natt sov jag gott. Vi fick lagad mat på kvällarna utav vår kock och utmattade efter dagsetapperna somnade vi snabbt i våra sovsäckar. På morgonen väcktes vi med kaffe eller te på sängen för att sedan gå ut till våra små handfat som stod uppradade med uppvärmt vatten där vi fick tvätta av oss. Sedan var vi redo att gå och sätta oss vid ett färdigdukat frukostbord. Rätt snart efter vi hade lämnat lägret, andra dagen, ändrades naturen markant. Buskar och träd blev mindre, klimatet torrare, aporna byttes ut mot ödlor och ganska snart kunde vi se toppen där långt borta. Det gjorde mycket för motivationen att få se vårt mål och även denna dag var det lätt att vandra. Det var först nästa dag som vi började känna av höjden på riktigt. En kille i vår grupp mådde lite dåligt morgonen efter och när vi hade vandrat två tredjedelar av dagens vandring kom illamåendet till mig inom loppet av någon minut. Vi var på 4000 m ö h och jag kände när vi skulle äta att jag inte hade någon som helst aptit. Till slut så illa tvungen att gå bakom en sten för att spy. Efter det mådde jag genast bättre, tvingade i mig resten utav mackan och kämpade vidare till Kibo huts, vilket var det sista lägret innan toppen.

Vi åt kvällsmat som vanligt och sedan var det snabbt ner i sängen för att försöka sova någon timme innan vi skulle vandra upp mot toppen. Jag lyckades få några minuters sömn och väcktes mitt i natten då det var dags att påbörja vårt toppförsök. Jag mådde inte alls bra och hann knappt komma i kängorna innan jag sprang ut för att spy. Återigen mådde jag mycket bättre efter det och bestämde mig för att försöka ta mig mot toppen i alla fall. Vi började vandra. Det var kallt och mörkt. Det enda jag såg var det som pannlampan lyste upp framför mig. Och stjärnor. Miljontals stjärnor fanns ovanför oss där vi sakta gick upp. Lite senare kunde vi även se pannlamporna ifrån de andra expeditions-grupperna. Ett pärlband av små lampor ringlade sig upp mot Afrikas tak. Det var magiskt vackert. Vad som hände den natten har vi alla lite dålig koll på då vi mer eller mindre gick i sömnen. Jag har lite minnen från vissa saker som hände och vad vi pratat om vid någon paus, men det var först vid soluppgången då vi närmade oss Gilmans Point som jag verkligen vaknade. Vi kom upp till Gilmans Point vid sju-tiden. Jag var jättetrött men mådde bättre när det kom till min huvudvärk och aptit. Dock så hade några i gruppen börjat bli sämre, de som inte ville fortsätta fick vända och de väntade på oss vid Kibo huts. 
Vi började sakta gå mot toppen. Allt var så mycket enklare nu. Jag hade fått tillbaka lite av min ork, solen lyste på oss och utsikten var fantastisk. Vi stannade till vid Stella Point och såg ner på Kibo huts, långt, långt där nere och det var då jag insåg ur långt vi hade gått den natten. Det var en sådan härlig känsla i hela kroppen. Sedan kom vi upp mot toppen. Benen var trötta men vi ökade farten för varje steg vi tog. Vi flög upp sista biten! Och äntligen stod vi där, Uhuru Peak 5895 m ö h, och såg ut över Kenya och Tanzania. Det var en härlig känsla som jag hoppas alla någon gång får uppleva. Och till mitt lilla barnajag kan jag bara meddela följande: Det finns snö på toppen av Kilimanjaro, otroliga glaciärer som breder ut sig och gör berget till en sådan vacker plats.

Vi avslutade vår resa med safari i Amboseli National Park i Kenya. Amboseli ligger vid foten av Kilimanjaro, det var en mäktig känsla att åka på safari och samtidigt se Kilimanjaro i bakgrunden.