KILIMANJARO-Expedition i fullmåne

Reseberättelse Jan Berglund

VILKA ÄR VI?
På olika sätt hittar vi varann och bildar Kili-gänget på eftersommaren 2017. Vi håller kontakten och utbyter råd och dåd via en sluten FB-grupp. Vi är: Jan (Bullen), Annika, Marie, Johan, Stefan och Merith. Vi är runt 50 och 65+. Många har vandrat tidigare, för någon är det första gången.

VARFÖR KILIMANJARO?
Vi har alla olika bevekelsegrunder att bestiga Kili. Många har sett berget någon gång, från marken eller luften. Det kan vara en tonårsdröm eller en hang-up efter att ha sett Kilimanjaro. På min bucket-list har hon funnits i omkring 15 år.

RESAN TILL TANZANIA – VI SAMLAR OSS
Vi flyger tillsammans från Arlanda med KLM. Mellanlandar i Amsterdam och sedan direkt till Kilimanjaro Airport. Vi anländer sent 24 jan.  Av allt vårt bagage saknas en väska med Stefans vandringsprylar, vilket är tråkigt.  Det händer tydligen ofta och är ett av skälen till en vilodag på en trevlig lodge i Moshi vid foten av Kilimanjaro. Där tillbringar vi en dag och två nätter. Vi kopplar av vid poolen, gör lite kompletterande inköp, klipper håret och är åskådare till en fest innan ett bröllop. Sent på kvällen kommer Stefans bagage. Det blev en nattlig ompackning…

VANDRINGEN BÖRJAR PÅ 1800 m.ö.h

Dag 1 åker vi buss till Machame check point vid 1800 m ca. Vi är inte ensamma. Bärarnas bagage vägs in. 20 kg per person är gränsen, vilket är väl tilltaget. Bra att de kontrollväger och håller styvt på max 20 kg. Sen 18 km vandring genom en bergs-regnskog. Rika ekosystem med en mångfald av arter. Vi går extremt långsamt. Pole, pole (långsamt) är dagens ord. Ett annat är "Water for life" varje gång vi stannar. Det regnar och vi är glada för våra ponchos. Vi når Machame camp på 2829 m tidig kväll. Vi är inte ensamma! Lägret är en intressant syn med alla tält av olika slag och färger. Vi sover i tvåmans-tält. Gruppen har tillgång till ett mat-tält och ett eget toalett-tält. Detta uppskattar vi mer och mer när vi ser de hygieniska förhållandena vid läger-platserna…. Fyra av gruppen är medicinskt kompetenta - en läkare och tre sjuksköterskor. Annika och jag är en minoritet när vi diskuterade piller och doser .... Jag hade bestämt mig för Diamox (mot höjdsjuka) från början. Jag tar medicinen en dag innan vandringen, de andra ansluter under vandringen. Mot slutet tar vi alla ¼ tablett Diamox vid frukost och ¼ vid middag.

MOT SHIRA CAMP – 3 873 m.ö.h
Dag 2 går vi pole pole till Shira Camp på 3837 m. Träden försvinner allt mer och den vackra Trädljungen (Erica arborea) blir lägre. Vi ser mer och mer av det omgivande landskapet när vegetationen är lägre. Före middagen tar vi en extra acklimatiserings-tur. Vi går lite högre upp och sedan tillbaka igen till tältet. Detta för att vänja oss vid högre höjder. Vädret har samma mönster alla dagar. Klara, kalla nätter. Klart och bra sikt på förmiddagen. Mitt på dan börjar molnen samlas runt toppen och på eftermiddagen kommer ofta nederbörd eller dimma för att sen klarna upp mot kvällen.

FÖRSTA STÖRRE ACKLIMATISERINGEN
Dag 3 kommer vi upp på högre höjder. Vandringen går upp till Lava Tower på 4637 m. Sakta, sakta för det är allt svårare att andas. Men genom att gå långsamt och ta flera mikro-pauser fixar vi det. Jag måste erkänna att det ibland är väldigt svårt att andas, men ett kort stopp, lite vatten och du är på igen. Det regnar vid Lava Tower och sikten är så gott som obefintlig. På varje camp eller speciell plats finns en skylt som anger vad platsen heter, vilken höjd den ligger på och lite annan information. Efter den höga höjden vandrar vi ned till Baranco camp vid 3976 m. Det är inga problem att somna. Varje natt blir det kallare så vi tar på oss mer och mer i våra sovsäckar.

EXPEDITIONS-MEDHJÄLPARNA
Utan våra fantastiska medhjälpare på 26 personer har vi aldrig klarat av det: Vi har tre guider, med William som chef. Han är en 50+ erfaren man som inte säger ett ord för mycket. William och de andra ser hela tiden till att vi inte går för fort. Vi går faktiskt långsammast av alla grupper vi kommer i kontakt med. William ser oss alltid och svarar på alla våra frågor.



I guide-gruppen ingår också Isaack (halvbror till William) och Wasiri (även relaterad på något sätt till William). Stronga och fantastiska killar som bildar ett underbart ledar-team. Jag måste särskilt nämna Isaack, han är alltid nära mig när vi kommer högre upp och innan jag snubblar till är han där med en hjälpande hand. Han ger mig namnet Baba simba (Lejonkungen!? – troligen på grund av hans vördnad för min höga ålder (72)) och Annika som nybliven pensionär fick heta Mama simba. Det tog lång tid innan alla fattade att Baba och Mama Simba inte var ett par…. men vi hade våra epitet.

Vi åtföljs av två kockar och två servitörer. De serverar oss en stadig frukost med många rätter. Vi får också en lunchlåda för dagen. Lunchen är oftast OK förutom det extremt torra kycklingbenet som alltid är med de första dagarna. Ofta ger vi det till de vit-halsiga korparna som älskar lite extra mat och därför följer oss. På kvällen serveras en mycket god trerätters middag som alltid inleds med en soppa. Det verkar vara vår kocks specialitet. Vi älskar sopporna. Varje måltid är rik på näring och kolhydrater för att bygga upp våra reserver. Två eller tre gånger är kocken med oss på vandringen för att servera varm soppa ur en termos till lunch. Gissa om det uppskattas?

Vi har också vår man med ansvar för toaletten. Han håller alltid toaletten ren, tömd och med papper till hands.

Sist men inte minst våra 18 bärare. Det är fantastiskt att se bärarna bära alla våra saker, och allt vi behöver för vandringen, på huvudet. De går mycket snabbare än oss. När vi lämnar på morgonen bryter medarbetarna lägret och kommer sedan ifatt oss och går om oss. När vi når nästa lägerplats är allt klart och vi har bara att krypa in eller gå till mat-tältet.

Arrangören Safariresor måste jag också nämna. Marcus och Joel har stort tålamod med våra frågor och har bidragit på ett fantastiskt sätt till vår expedition. Stort tack!

BREAKFAST WALL
Dag 4: Efter frukost kommer vi snart fram till Baranco-wall (även kallad frukostmuren). 1,5 timmars brant vandring på en smal stig. Speciellt när du passerar kyss-stenen är det lite smalt, där är du så nära väggen så att du kan kyssa den. Vandringen är vacker i det karga landskapet. På håll ser man vandrare och bärare som sakta går som ett band. Våra korta stopp ger kraft och de vackra omgivningarna likaså. Ibland bjuder vandringarna på fina samtal. Ibland bryts den långa vandringen av Isaack’s eller Wasiri’s underbara sånger.

Efter några branta stigningar når vi så småningom Barafu-lägret på 4673 m. Det är också vårt basläger vid uppstigningen. Lägret ligger nära den gräns på ca 5000 m där ingen kan leva eftersom man inte kan acklimatisera sig på den nivån. Allt du gör här måste du göra väldigt långsamt. När du vänder dig i sovsäcken på natten ökar andetagen markant och du måste ta ett par djupa andetag och koppla av och lugna ner kroppen. När du blir lite irriterad för att du inte hittar dina handskar går andningen upp. Pole pole – även här hjälper det att stanna till och djupandas.

Vi får 3 timmars sömn på kvällen och väcks klockan 22 för frukost. Vid klockan 23 börjar vi vår sista vandring för att nå toppen av Kilimanjaro. Vi går i fullmåne (som planerat). Den här gången är det dessutom en super-måne (bonus). Vi är inte ensamma. Omkring 300 vandrare gör försöket samma natt som vi. När vi tittar uppåt ser vi en orm av ljus som sakta slingrar sig uppåt. När månljuset är som starkast klarar vi oss utan pannlampor.

UPPSTIGNINGEN

DAG 5: Det blir svårare och svårare att andas ju högre upp vi kommer. Men det går. Ingen av oss mår illa eller har huvudvärk. Jag tror att det bl.a. beror på att vi nu alla tar Diamox. Högre upp vi får jag lite problem med min stabilitet. Isaack stöder mig på ett underbart sätt. Han erbjuder mig att ta min rycksäck men jag är dum stolt och säger nej tack. På omkring 5700 m höljd mäter William min syrehalt i blodet med en saturationsmätare som han sätter på mitt finger. Den visar syrehalten i blodet på 75%. Det är alldeles för lågt. Vid 70% och under är du i riskzonen. Läkaren Stefan ser mig i ögonen och säger: Bullen, det här är allvarligt: ​​Du måste vända! Din hälsa är i fara.

Självklart vill jag inte riskera min framtida hälsa utan vänder utan snack. Isaack följer mig och Merith ner. Hon är utmattad av brist på energi – har haft svårt med aptiten de sista dagarna på grund av höjden. Så vi vände av olika skäl. Efter ca 2-300 höjdmeter lägre ner börjar jag känna mig som vanligt igen och får nästan euforiska känslor. Jag ökar hastigheten och är tvungen att vänta på de andra. Vi har en underbar soluppgång över Mount Meru.

Vid baslägret vilar vi en stund, organiserar vår packning och väntar på de andra. De som når toppen är helt utmattade när de kommer ner. Detta beror främst på för lite vatten, då Camel Bak har frusit trots isolerade slangar och utblås. Klockan 13 började vi alla gå ner till Mweka camp, en vandring på ca 3 timmar. Efter halva tiden börjar det regna och hagla. Ett riktigt tropiskt regn som vräker ner som bara tropiska regn kan göra. Vi är våta, trötta och längtar bara efter att få sova. Kanaler grävs runt tälten och så småningom slutar regnet och vi kan krypa in efter middagen. Inga problem att somna!

SISTA VANDRINGEN NER

Dag 6: Vi börjar tidigt på morgonen. Vi är tvungna att gå snabbt för att komma till avslutningslunchen. Vi går väldigt fort och gör etappen på 4 timmar i stället för normalt 5. Mina tår tycker inte om detta nedför i hög hastighet ....

Vandringen slutar på Mweka Camp. Vilken känsla att ta en Kilimanjaro öl för första gången på en vecka! Vi tar oss sedan med buss till kontoret. Trötta men glada. Alla är i gott skick. En god lunch serveras och det är trevligt att träffa Marcus, hans fru och son. Därefter hålls en lång och fin ceremoni som verkligen tar oss alla med full kraft. Vi får våra certifikat och alla hälsas med sånger och danser på ett fantastiskt afrikanskt sätt. Wow! Jag avslutar ceremonin med ett tal på engelska och några meningar på swahili. Asante Sana till alla!

Tillbaka på lodgen fortsätter vi firandet med champagne och en god middag. Det blir nog lite för mycket att dricka, men det är OK när du har bestigit Kilimanjaro. Vi torkar kläder och packar om för en tidig fortsättning nästa dag. Olika destinationer väntar gruppen.

Vi säger adjö till Kili-gänget. Under de dagar vi varit på berget har vi lärt känna våra kamrater ganska väl. Det är inte utan en tår i ögonvrån som vi skiljs åt.

Tack alla för en oförglömlig expedition och upplevelse!

Tillbaka