Gorillasafari i Uganda - Lena holt

Reseberättelse - Lena holt

Från pulsen i Kampala till lugnet i Bwindi. Vi flög från Entebbe i ett fyrmannaplan med privat pilot, det var med stor förväntan som vi flög över Ugandas vackra landsbyggd. När vi landade på Kihihi airstrip blev vi välkomnade av lodges chaufför som skulle ta oss till vårt boende.

Den bilresan glömmer jag aldrig, det började med att jag försökte få på mig säkerhetsbältet, varpå chauffören säger; du behöver inte spänna fast dig. Först blev jag lite förvånade men efter några kilometer så förstod jag varför, vår chaufför körde långsamt. Vår Toyota Land Cruiser slingrade sig långsat fram på de grusiga vädarna, chauffören körde aldrig snabbare än 40 km/h. Vi hade gått om tid att beundra det vackra landskapet. Chauffören vinkade på alla människor vi passerade längs vägen och vi kom automatiskt in i en skön, ostressad stämning. 

Vi blev glada när vi förstod att vi äntligen anlänt vid lodgen; Mahogny Springs, vår långa resa var över och aldrig hade vi varit så nära gorillorna förut. Lodgen låg vid kanten av en sluttning och utsikten vi såg var fantastisk regnskog. Varje kväll när vår son ska somna sätter vi på naturljud ”Rain sound”, det ljudet skapar minnen från kvällen i Bwindi innan mötet med gorillorna. Den förväntan vi kände och harmonin som vi fick av att veta att vi befann oss mitt i vildmarken och tanken på det äventyr som väntade dagen efter. 

Då var den stora dagen kommen, efter en rejäl frukost blev vi transporterade till startplatsen för gorilla trecking. Vi delades in i olika grupper, med kandidater från olika nationaliteter, men alla hade vi samma mål och det var att få ett möte med gorillorna. Varje grupp skulle söka efter en unik gorillafamilj, vi skulle få träffa familjen Mubare. Namnet kommer från Mubare Hills, platsen där familjen först hittades. Vi var inställda på att vandringen till gorillorna skulle kunna ta allt från 30 minuter till 5 timmar, beroende på var de befann sig.

Vi följde vår guide och litade på att han skulle leda oss till gorillorna. Vandringen i sig var mycket trevlig och otroligt spännande. Liknande klimat och natur har jag aldrig mött tidigare. Efter en stund stannade guiden och började peka upp i träden där gorillorna satt. Det var fascinerande att vara så nära dessa mäktiga djur. En efter en började de klättra neråt. Hela upplevelsen påminde mig om filmen Tarzan, gorillorna rörde sig smidigt nerför träden. Vi såg bland annat en silverback (en gammal hane och ledaren i gruppen, som på grund av sin höga ålder får en vit rand på ryggen) och en bebisgorilla, som höll hårt i sin mamma när hon klättrade ner. Det var häftigt att vara på safari till fots och en sådan upplevelse gör att man känner att man lever.

Det är så mycket närvaro i en och samma stund. Guiden berättade vad de olika gorillorna hette och jag minns speciellt namnet på en av dem, hon hette Malaika, vilket betyder ängel på swahili. Efter att ha umgåtts med oss en stund började gorillorna avlägsna sig och vi fick vända om och vandra tillbaka igen. Denna upplevelse kommer jag aldrig glömma och som ett minne från denna resa har vi ett handavtryck från en gorilla hängandes i vår hall.

Tillbaka