Från Kap till ekvatorn

Från Kap till ekvatorn
Så började alltså den långa resan norrut. Det var tåg och tåg natt och dag. Vi såg städer och byar, slumområden och kraaler samt enstaka hyddor med någon förrådsshydda. Växtligheten varierade från tropisk ymnighet till öknar med grus och sand och några taggiga buskar. När tåget stannade vid någon station, samlades det snart försäljare utanför kupéfönstren. De bjöd ut korgarbeten, djur som skurits i trä och andra souvenirer.Vi stannade ett par dagar i Johannesburg i Sydafrika, i Bulawayo i Sydrhodesia (numera: Zimbabwe). Under resan genom Belgiska Kongo (Zaire) färdades vi en del av resvägen per buss. Det var sträckan Kamina-Kabalo. Bussfärden tog ungefär en dag. Det var trångt, hett, smutsigt och oerhört dammigt av den fina röda jorden. Före den sträckan hade vi gjort ett uppehåll i Elisabethville (numera: Lubumbashi) där vi bodde på hotell några dagar. Vi bodde i en vacker del av staden. Där var breda gator, ofta med stora blommande träd, vackra europeiska hus med ibland stora, lummiga trädgårdar. Men vi fortsatte vår resa, och den 5 juli kom vi fram till Tanganyikasjöns västra strand. Endast ytterligare en natts resa, på båt över sjön, och vi skulle landstiga i Kigoma i Tanganyika.


Tanganyika
Tidigt följande morgon närmade vi oss det nya landet. I det sparsamma ljuset tycktes det mig på avstånd som en stor ökenlik slätt som låg försänkt i djup tystnad. Från Kigoma vid Tanganyikasjöns östra strand fortsatte vi med järnväg in i landet. Josef och jag samt Rakel Lundström skulle fortsätta till Bukoba. Via Tabora och Mwanza samt en natts båtresa på Victoriasjön landsteg vi i Bukoba den 11 juli 1944, sju veckor efter avfärden från Göteborg.

Vi hade alltså kommit fram till vår lilla stad, men där skulle vi ändå inte bo. Vårt första hem i Afrika skulle bli på Kigarama, uppe på höjderna vid Victoriasjöns västra strand, mycket nära ekvatorn. Kigarama låg ju högt, och vid dehäftiga regnen letade sig vattnet ned i många små bäckar, och över varje bäck på vägen behövdes det en bro. På vår tid räknade jag till 25 sådana små broar mellan Bukoba och Kigarama. Först hade man lagt några stockar över bäcken. Över stockarna hade man sedan lagt plankor tätt intill varandra, men dessa var inte fastspikade vid stockarna. När Emil kontrollerat bron och sedan körde över den, kunde man höra hur plankorna hoppade. Men fram kom vi. Det skulle säkert ha varit bättre broar, om missionen hade varit mera utvecklad, den afrikanska kyrkan likaså.


- En gång minns jag att bilen stannade för Emil på vägen ner mot Bukoba. Han behövde en ståltråd för att laga något i motorn. Jag gav honom ett par av mina hårnålar. Och - han fick i gång bilen! “Man tager vad man haver!” Men sådant får man nog inte vara med om mer än en gång....och här lämnar vi Judith och Josef Imberg för denna gång.

Tillbaka