Livet i Kenya

Våren 2012 flyttade jag till Kenya igen. Jag skriver igen eftersom jag även bodde här under hela min barndom. Har du en gång blivit förälskad i Kenya är det svårt att hålla sig härifrån, det är jag själv och många andra ett bevis på. Nu arbetar jag som missionär i den lutherska kyrkan här, med fokus på barn- och ungdomsarbete. I skrivande stund har jag bott dryga 11 år i detta kontrasternas land, och jag kan väl med gott samvete konstatera att det börjar kännas som vardag nu. Låt mig ge er en liten inblick i hur en vardag i Kenya kan se ut. 

Att bo i Kenya är att fascineras över hur vackert det är. Varma solnedgångar som är över på en halvtimme. Det friska höglandet som breder ut sig med gröna tefält så långt ögat når. Regnskogens syrehöga lugn. Hundraåriga träd som inger respekt och vördnad. Öppna savanner med vilda djur, en natt i tält där du hör flodhästar beta utanför​ och lejonen ryta någonstans i den afrikanska natten. Röda jordvägar där kvinnor går ståtligt med dagens marknadsfynd i en korg på huvudet. Kustens sköna tempo med långa ​vita sandstränder, där du går iklädd en kanga hela dagen. Mellan doppen i oceanen köper du sagolikt god italiensk glass i närmsta gelateria (ett arv från de många inflyttade italienare som fortfarande bor kvar här). 

Att bo i Kenya är också att förskräckas över hur fult det kan vara. Vägrenar fyllda med plastpåsar och flaskor. Soptippar lite här och där i precis varje liten by. Hundar som är misskötta. Åsnor som drar alltför tunga lass. Gatubarn som driver planlöst omkring, höga i ångor av lim. Handikappade som varje dag tigger på Nairobis avgasgråa gator.

Att bo i Kenya är att förundras över människors vänlighet. Damen som lånar ut sina stövlar när det regnat och vi är på hembesök. Sömmerskan som ger mig en plastpåse när jag försöker balansera alla mina köpta varor i famnen, då jag passerar henne på väg från marknaden. Måltider där det alltid finns plats för en gäst till. Människor som alltid hälsar. Här kan de verkligen konsten att glädjas över främmande och visa gästvänlighet. 

Att bo i Kenya är också att lära sig en ny kultur. Det är att bli kallad tjock och inse att det är en komplimang. Det är att inte fråga "vill du ha te?" utan istället säga "välkommen på te!", för att det tidigare kan betyda att du egentligen inte ville bjuda på te. Det är att ha kjol som täcker knäna, och underkjol. Det är att fritt amma sitt barn i vilket sällskap som helst. Ett kvinnobröst är inget översexualiserat i detta land. Det är att lära sig äta med händerna, och även lära sig äta det som bjuds om det så är inälvor eller hemmalagad surmjölk. Det är att lära sig vänta, vänta, vänta. Sällan eller aldrig börjar något när det är sagt. Förresten är klockan 10 ända tills den slår 10.59. 

Att bo i Kenya är att lära sig nya språk. Och verkligen lära sig dem eftersom folk är så pratglada. Det är att lära sig köra bil på nytt. På leriga vägar med fyrhjulsdrift. Det är att lära sig en helt ny trafikkultur. På smala landsvägar där du samsas med bussar som kör om fastän en bil kommer emot samtidigt som en skock med kor lugnt går över vägen. På samma väg finns oändligt med motorcyklar som kör lite hur de vill och med de mest varierande bagage, samtidigt som du försöker upptäcka alla potthål i tid. Det är att inte tro sina ögon när man trycker in ännu en passagerare i matatun (allmänt transportmedel för kollektivtrafik), och konduktören hänger ut genom den öppna dörren under hela färden. Det är att också få försämrad hörsel förr eller senare. Antingen i matatun där de spelar öronbedövande musik så hjärtat kommer ur rytm av basen. Eller så på en begravning, som faktiskt liknar mer ett disco än traditionella västerländska begravningar. 

Att bo i Kenya är att möta fattigdom. Folk som behöver pengar till skolavgiften. Pengar till mat. Pengar till utsäde. Pengar till transport. Till sist börjar du tro att folk bara ser pengar i din vita hudfärg. Att bo i Kenya är också att få mer skinn på näsan. Lära sig ifrågasätta om behoven verkligen är akuta. Lära sig att säga nej när okända män ber om ditt telefonnummer. Men det är också att lära sig att ge. Inse att ett delat liv är ett välsignat liv, vilket de så väl vet här.

Att bo i Kenya är att lära sig vad korruption är. Valfusk. Rättegångar som rinner ut i sanden. Medicin som kostar fastän den borde vara gratis. Att inte få ut en kropp från bårhuset utan lite pengar emellan. Politiker som delar ut pengar till sina väljare. Poliser som tar mutor av trafikanterna​. Slippa undan böter bara man ger en slant. Köpta körkort. Köpta examen från universitetet. Löner som uteblir i flera månader. Pengar som bara försvinner och som var tänkta att hjälpa utsatta. Allt detta medan folk svälter av torkan. Att bo i Kenya är att bli frustrerad, inte tro sina öron och riskera att bli likgiltig inför denna oerhörda, stinkande korruption. 

Att bo i Kenya är att umgås med folk. Bli ifrågasatt när jag bor ensam i ett stort hus. Det är att aldrig veta var man ska sova när man är på besök hos någon, förrän det är läggdags. Vilket man inte heller kan påverka så mycket eftersom det ska ätas kvällsmat först och den kan komma okristligt sent. Det är att inse att en kyrkbänk aldrig blir full. Inte en pikipiki (motorcykel) heller för den delen. Allt är möjligt i Kenya, och det är ingen överdrift!

Att bo i Kenya är att bo i ett land där folk är väldigt religiösa. Om du inte tror på Gud sticker du ut ur mängden. För här behövs verkligen Gud! Har du inte mer än så att du just och just klarat vardagen inser du att livet inte kan levas utan Gud. Han som förser. Det är också att ha någon att vända sig till när nöden drabbar. I väst är vi lite för bedövade av socialt skyddsnät, teknik och ett fungerande samhälle för att inse hur liten människan egentligen är. I Afrika vet man. Här är döden inget främmande. Säg den Kenyan som inte mist någon familjemedlem. 

Att bo i Kenya är att alltid vakna till fågelsång klockan sju på morgonen. Det är att njuta av en emaljkopp full med sött, hett chai och en färsk mandazi till, medan man sitter i en hydda och svettas. Det är att köpslå på marknaden tillsammans med hundratals andra. Hitta färggranna tyger, köpa lite för många tyger. Sedan sy upp en skräddarsydd klänning för 8€. Det är att ha korgen full med solmogen frukt som smakar himmelskt. Det är att se REGNET komma efter en dammig paus på flera månader. Se hur det blåser upp, himlen blir mörkblå och blixtarna slår ner i ett med väldiga knallar. Se hur torra flodbäddar igen flödar med vatten. Se hur grönskan kommer tillbaka efter bara ett stort regn. Det är att gå på kvällspromenad och höra koklockorna stilla klämta någonstans i dalen, stanna och prata med folk på stigarna, se hur bergen färgas i guld och till sist se solen igen gå ner bakom dem. En till dag i Afrika är till ända.

 

Tillbaka